Dubbelutställningen Barnatro skildrar mina uppväxts upplevelser i den lilla byn Berga nära Sälen i Dalarna. Här fanns min utstuderat elaka och barnhatande farfar och min far, som pendlade mellan mängder av arbete och frustrerad ilska, som mynnade ut i extremt våldsamma utbrott. Min mor som sakta blev mer och mer psykiskt instabil och som när min far dog kunde bli så arg, ledsen eller besviken på sitt liv att det ofta rasade ut över ting som bilen, snöskotern eller mig. Här fanns också en man som utnyttjade mig sexuellt under många år. Det var min fars arbetskollega och vän till familjen. Det märkligaste med min fars död när jag var 14 år, var att jag var lycklig, kunde inte gråta en tår, för jag visste att det var slutet på min mardröm, den här mannen skulle inte dyka upp igen i vårt hem. Jag grät heller inte när min mor dog, för helvetet hade bara tagit en annan form, och detta slutade tvärt med hennes död. Jag var tungt mobbad under de tidiga skolåren. Barn är mycket känsliga, de känner av om någon är osäker och inte mår bra och därmed blir man lätt ett offer för mångas elakheter. Jag tror att allt detta ledde till en enorm revanschlust och ett skriande behov av att ta mig bort från både vardag och människor. Jag flydde in i seriernas värld, in i drömmar och fantasier, bort från allt mardrömslikt jag såg och till det jag ville se, om så jag var tvungen att skarva och lägga till för att det skulle bli min verklighet. Det gick så långt att jag faktiskt både hoppades och trodde att någon av mina seriehjältar skulle komma och rädda mig, långt bort till en annan värld. Jag samlade på hjältar i serietidningar och märkligt nog isbjörnar. I dessa nya utställningar har jag på Galleri 21 byggt fem, ut och invända, rum (man pratar ibland om att vända ut och in på sig självt), fem fiktiva familjära rum, kanske en sorts visuella presentationer av mitt hem i Sälen, eller kanske mer av mina känslor. På Galerie Leger har jag gått vidare in i min uppväxt och presenterar ett urval fotografier från familjens fotoalbum och ställt dessa tillsammans med skulpturala kommentarer och bildreferenser, för att på associativ väg kunna berätta om mina upplevelser. Som barn hade jag inte ord att sätta på mina känslor av ilska och rädsla, och idag har jag inte velat vända mig till terapi utan mitt val blev att försöka bearbeta upplevelserna genom att göra visuella berättelser. Dramatisera, återskapa, förvrida ont till gott och ur dessa mängder av referenser se framåt. Min tanke är, trots de mycket personliga historier jag berättar om i min konst, att de ändå skulle kunna bli allmängiltiga och en sorts passager till besökarnas känslor och hjärta och frammana deras egna upplevelser, både sämre som mer glädjefulla minnen från unga dagar. Peter Johansson www.artistpeterjohansson.org

Blyertsbarriärerna ljuder genom ledande och icke ledande processer — Under hela mitt liv har jag brottats med barriärer. En av dessa är socialt samspel och hur man bygger relationer. Jag har övat och utforskat mänskliga relationer. Vad gör de? Hur tänker de? Vad betyder det? Hur ska jag kommunicera med andra? Jag har förstått att regler finns men haft svårt att se och tolka dem. Motstånden jag mött har jag använt till möjligheter. Barriärerna blir ledstänger att hålla sig i, ramar att förhålla sig till men också gränser att passera. — För några år sedan kom jag på att Barriärer är det tema som binder samman alla mina projekt. Titeln Stora Barriärorkestern blev starten för en webbsida och ett nytt projekt som utkristalliserade sig som ett modulärt paraplyprojekt, byggstenar till ett allkonstverk. Ett musikdramatiskt verk där jag använder rummet, rörelsen, musiken, formen, ljuden och interaktionen mellan medverkande och publik. Ett verk som använder barriärer för att skapa möjligheter. "Blyertsbarriärer" är en serie verk som har blyertsens ledande förmåga och inneboende motstånd gemensamt. Utvecklingen av den första blyertsbarriärmodulen, instrumentet och kompositionsverktyget "Blyertsbarriär/Graphite Barrier" tog fart under ett residens på HIAP i Finland 2017 och resulterade i video och ljudverket "Gården Soumenlinna" som visas i utställningen. Med Blyertsbarriär-instrumentet kan man samtidigt rita ljud, komponera och spela. Varje konsert, repetition och inspelning blir till en ny teckning och ett partitur som kan tolkas och generera ett nytt verk. Ann Rosén är ursprungligen utbildad som skulptör på Konstfack har varit verksam som ljudkonstnär och tonsättare sedan 90 talet. På senare år har hon fått stor uppmärksamhet för projektet Syntjuntan som 2013 fick manifestpriset för bästa experimentella skiva. I sin musik och ljudkonst arbetar hon med att bredda förrådet av klanger genom textila sensorer där musikerna, genom rörelser som sträcker och släpper spänningen i materialet, styr datorgenererade ljudfiler och processer. Olika ljud som knaster, sprak, brus och elektroniska artefakter är vanligt förekommande i Ann Roséns ljudvärld, men också rumsliga landskap som tillkommer via olika synteser skapade i realtid. Många gånger finns visuella inslag av design, apparatur och material innovativt integrerat i hennes framföranden. *** Lördag 23/2 12.00 VERNISSAGE Thomas Millroth inviger och Ann Rosén framför Blyertsmodul I. Torsdag 7/3 19.00 Barriärorkestern framför Blyertsmodul II Medverkande: Sten-Olof Hellström, Jakob Riis och Ann Rosén Söndag 17/3 18.00 Barriärorkestern framför Blyertsmodul III Medverkande: Anna Lindal, Eva Lindal, Lotte Anker, Sten-Olof Hellström, Jakob Riis och Ann Rosén

“And proceed to fill the next fold, the future” at Galleri 21 is the last exhibition in a series of three by artists Emma Papworth (UK) Amba Sayal Bennett (UK) and Anna Hillbom (SE). The frst exhibition took place 2018 at Lewisham Arthouse London, under the name “When you travel in time, leave nothing behind”. The second under the name “Some places exist only once” occurred at Schimmel Project Art Centre Dresden later the same year. For each show new works have been produced, with the aim to create a playful process where the works of the three artists have been developed in relation to each other. Gestures from ancient art, classical architecture, modern cityscape, archaeological founds and poetic writing are used in order to question ideas of body, agency, canonic history-writing and a linear sense of time. The works in the exhibition “And proceed to fll the next fold, the future” act in a collaborative dialogue where the agency of each artists work is at times blurred, at times visible, in an attempt to question the relation of object and agency in the gallery space as well as in a broader context of history writing. The idea for the exhibition series was born out of the three artists fascination for each others work, as well as a mutual interest in exploring intrinsic qualities of material and shape, in order to bring out a possible mystic and a personal defnition of logics. The serendipitous meeting between Emma and Anna in a smoky bar in Berlin became the starting point of an intriguing artistic exchange and friendship. After exhibiting together, the two invited Amba, whom Emma had previously studied and exhibited with, to take part in the ongoing collaboration. Emma Papworth (1993) Lives and works in Bristol, UK www.emmapapworth.com Amba Sayal Bennett (1991) Lives and Works in London, UK www.ambasb.com Anna Hillbom (1983) Lives and works in Umeå, SE www.annahillbom.com

Ur ett konstnärligt perspektiv kan form betraktas från två håll. Antingen som ett objekt utan referenser och vara utgångspunkt för konkret konst eller för att åskådliggöra delar som tillsammans bildar igenkännbara föremål. För mig finns båda alternativen närvarande samtidigt. I min ateljé finns träbitar i alla hörn som väntar på få hitta sitt nya sammanhang. Jag sågar i sönder gamla föremål och sätter samman delarna på nytt, samtidigt som jag låter fragmenten av deras egen inneboende historia finnas kvar. Föremål representerar med nödvändighet för var och en av oss både minnen, tid och funktion. Genom att sätta samman delarna till något nytt vill jag öppna upp så att man på ett fritt och lekfullt sätt kan skapa sina egna associationer både till de abstrakta formerna men också till de halvt igenkännbara objekten och deras historia. Torsten Hylander

FAR & DOTTER - Louise Nessim Fotografier av fädrar med sina döttrar då och nu Utgångspunkten är ett foto av min far och mig från sommaren 1943. Då var jag ett halvt år gammal. Min far dog i januari 1946. Därför har jag speciellt intresserat mig för relationen mellan far och dotter, den som jag saknat. Den första bilden jag tog i projektet var 1984. Från då och fram till 1988-89 arbetade jag intensivt med detta och producerade en stor serie foton (svartvita och analoga). Alla typer av män, de flesta mina vänner och bekanta. Många av dem tillhör kultursfären. Mitt arbete visades i 5 olika utställningar; bl.a. på Galleri Jakob Nils i Malmö. Som nu heter Galleri 21, där jag nu presenterar hela återbesöksprojektet samtidigt med en bok/katalog. Den svartvita gamla bilden visas bredvid den nya i färg, Med angivna datum. Denna gång arbetar jag digitalt och i färg. Nyfiken på hur deras relation utvecklats. Äldre män med sina vuxna döttrar, mycket kommer att synliggöras av tidsperspektivet. Jag vill ta reda på hur en dotter formas av sin far. Hur ser det ut när man har en pappa med i livet? Dubbelporträtt på detta sätt visar mycket av personerna som individer. Man kan också uppfatta rikedomen och det komplexa i relationerna dem emellan. Fäderna som är med här är idag mellan 50 och 98 år gamla. Galleri 21Rådmansgatan 5 i Malmö 7/9 – 29/9 2019

De nya målningarna handlar om skyltar, plakat och meddelanden med bilden som språk. Färg, form, yta, hur det är målat mm. Övermålad politisk text ämnad för demonstration men där håglösheten inför möjligheten att förändra något satt stopp. I stället dök måleriet som praktik upp som en tillflyktsort strax efter den stora skärmdöden. Även i den monokroma ytan finns ett ställningstagande en filosofi. En skenbar ordning och tomhet som också behöver sig en törn ibland. De tomma plakaten vänder sig mot åskådaren, naturen suckar och frågan hänger i luften. A.K. Få konstnärer har som Anders Kappel använt de senaste 30 åren åt att bit för bit bygga ett konstnärskap som utforskar ett mycket begränsat område av verkligheten, men samtidigt får detta område att anta karaktären av en stor kontinent. Hans abstrakta eller halvabstrakta måleri har alltid haft en stark förankring i konkret observation av omgivningen, för det mesta aspekter av den som vi vanligtvis inte fäster avseende vid. Det kan exempelvis handla om kretskort inuti elektriska apparater eller om arkitekturritningar och topografiska kartor. Kappel utgår alltid från det sakliga betraktandet, han målar det han ser, men alltid i en strävan att nå ett stycke bortom det alltför igenkännbara. Anders Kappels konst placerar sig bekvämt mellan det tydliga och det mysteriösa, ett stycke handfast måleriprosa med poetiska undertoner. Anders Olofsson

Textil skulptur

Utställningen är med Markus Copper är inställd då Markus tragiskt avled i slutet av maj. Tidigt kom Markus Copper (1968-2019) att räknas till Finlands främsta skulptörer när han mottog det prestigefyllda Ars Fennica-priset år 1999. Internationellt har han sedan dess uppmärksammats flitigt. Men på den svenska konstscenen intar han en relativt undanskymd plats, trots att han sedan 2000-talets senare hälft tillbringar merparten av året här.